thinkhappythoughts

 

Igår vad jag med om något helt sjukt. Nu är jag ju inte den bästa i att uttrycka mig i text, men, någon sa till mig en gång att bilder säger mer än tusen ord. ;) 

 

Men så här var det för att börja från början:

Varje år, och detta skulle inte bli ett undantag, utan det 14:e året i rad det arrangeras det en pride festival här i Seoul, som de varje år får tillstånd att genomföra. Men inte i år. Korea lider av landssorg från den tragiska olyckan med båten, då hundratals dog, och en hel årkull av elever omkom. En skola har en gap mellan två årskurser. Därför valde man i år att avslå ansökan för pride festivalen, då det ansåg inte vara lämpligt att fira något. Inte heller Buddhas födelsedag firades som vanligt i år. 

 

Hur länge ska ett land sörja? 

 

Arrangörerna valde att, trots avslag, genomföra denna festival ändå. Vilket är viktigt, enligt mig och säkert så som arrangörerna tänkte, då homosexualitet/HBTQ inte existerar och majoriteten av befolkningen är emot det i Korea.

 

När det väl var dags för paraden att gå sitt varv runt stadsdelen så hade en samfund valt att blockera vägen, så att det var omöjligt att passera med bilar och folk som paraden bestod utav. 

Tillslut kom polisen, många. Men alldelses försent. Nu hade fler hunnit ansluta sig. Trippelt så många för att blockera vägen. Polisen ställde sig som en mur runt dem som blockerade vägen och gjorde ett litet klent försök att tala åt dem att flytta på sig samtidigt som de spärrade av en linje mellan de två grupperna. Ingen flyttade på sig. Efter lite om och men, så beslutar polisen, eftersom att demonstranterna inte flyttar på sig, att de får ställa in paraden kort och gått. Som om det skulle lösa problemet. Paraden tänkte inte heller flytta på sig. Så, här stod de. I 4 timmar. Tillslut bestämmer sig paraden för att gå sin parad, men åt andra hållet. Tillfölje går även en lika lång mur av poliser runt paraden. 

 

Från att ha varit en glädjespriande stämmning till en hets och intensiv stämmning till att återgå till glädje.

 

Men i min utopivärld hade mittendelen aldrig hänt. Ingen hade lyft ett ögonbryn åt denna dag, utan tagit den förgivet. Vi har många dagar på året där vi framflyfter saker vi tycker är viktiga eller mindre viktiga. Lika självklart som att fira alla hjärtans dag, kan vi ha Pride festivaler. Det är inget som berör någon annan än dig själv vem du väljer att vara med. 

 

PEACE OUT.